Hipp, hipp, hurra för Otto ida'
Idag fyller mitt lilla hjärta fyra år och det ska ju firas, såklart! Hur hans födelsedag blir och kommer att se ut får vi ta och kika på en annan gång, för nu ska vi nämligen åka på en tidsresa ihop. Från november 2016 tillbaka till en kall januarikväll år 2013, då Otto och jag träffades för första gången.
2016
Igår gav jag Otto en ny frisyr och han hatar klippning lika mycket nu som för fyra år sedan. Så jag kör belöningsmetoden, en tass mot en godis och så vidare. När han är klar får han ett tuggben att springa och gömma någonstans i lägenheten. Eller äta upp på under en minut, om han nu vill det.
Ni känner ju mest Otto som den tröttaste hunden i världshistorien (vilket han också är, i och för sig), men nu ska ni få veta lite mer om den här lilla som gömmer sig där bland täcken och kuddar.
Som HATAR att bada och duscha, men som såklart måste göra det ändå emellanåt. Numera mest bara efter klippning och dåligt väder, förr mer för att han tryckte ner sitt huvud i kiss när vi gick promenader.
2015
Han har sedan liten haft diverse gosedjur att leka med, bland annat den här kaninen som han tuggat av öronsnibben på. Annars leker han också gärna med Bamsen, även om Bamsen numera är för gammal för att orka med ordentligt.
Men bästa kompisar det är dem trots allt!
2014
Otto och jag har genom åren bott i fyra olika lägenheter tillsammans. En av dem alldeles för liten, en annan tillsammans med en katt (och min lillebror), i den tredje själva för första gången och idag på åttio kvadratmeter ihop med Johan. Ottos favorit är helt klart den sista, vår nuvarande. Han har en avlång hall och stora ytor att springa och kasta omkring sina gosedjur på. Och dessutom många rum att gömma sina tuggben i. Det gillar han.
2013
Även om han idag är fyra år gammal blir jag fortfarande stannad av människor på promenader som åh:ar och förutsätter att han är valp när de frågar hur gammal han är. När jag säger att han är fyra år tror dem aldrig att det stämmer och "rättar" mig med månader. Han är ju trots allt superliten i kroppen, väger hälften av vad han ska och har fortfarande den där tunna och fluffiga pälsen som vanligtvis växer bort med valptiden, så jag förstår dem.
Under sommaren 2013 såg han dock ut såhär ↑ Liten och fluffig men med mycket mörkare päls än vad han har nu. Någonstans under hösten/vintern 2013 började han få den heltäckande grå pälsen, men fortfarande när han får sår eller ärr (t.ex. vid fästingbett) växer det ut mörkt hår där istället för det grå. Därför har han en svart liten prick i luggen idag.
Han har alltid vart en nyfiken filur som samtidigt vart väldigt försiktig och lite rädd. Han har sedan valptiden velat hälsa på alla fyr- och tvåbenta men hatat motorcyklar och personer som haltar eller bär solglasögon.
Han älskar dock att pussas.
I mina registreringspapper om Otto har veterinären skrivit "brun/svart" i rutan om pälsfärg, eftersom det var exakt så han såg ut när han var valp. Den här bilden tog jag på honom i februari 2013, då var han alltså tre månader gammal.
Hans vita tassar såg prick ut som om han hade strumpor på sig <3
Om jag gick iväg på ett ärende eller för att jobba letade han upp något som tillhörde mig och släpade till sin säng, sen la han sig på det och sov tills jag kom hem igen. Han har alltid haft en grej för strumpor och underkläder och knyckte dessa snabbare än blixten om en ställde påsar med nytvättat i lägenheten. Det har alltså hänt både en och två gånger att jag hittat honom med en trosa runt magen. Än idag tar han strumpor om han hittar, men inte för att tugga på (det har han aldrig gjort med något han inte fått, bortsett från änden på skosnören) utan bara för att kasta omkring och leka med.
2013, januari
Jag hämtade hem honom en kall vinterkväll i januari 2013. Han och tre syskon skuttade ut från tvättstugan i uppfödarnas hus och sprang sen runt mina fötter och bråkade med varandra. När Otto kom upp i min famn blev han helt lugn och mitt hjärta slog minst dubbla slag.
Han hade aldrig vart utomhus när jag kom dit, utan det första han såg av världen var den inlindad i ett tjockt snötäcke. Och kanske är det därför han fortfarande älskar vintern så mycket.
De första nätterna hemma sov jag på en madrass på golvet för att vara nära honom om han behövde mig. Efter första natten vaknade jag upp med honom på min kudde, och än idag är det så han gärna somnar. Med sitt huvud mot mitt.
Tänk, sådan tur att jag träffade honom just då, den där vinterkvällen för snart fyra år sedan. Mitt lilla hjärta.
Ett stort grattis på födelsedagen, Otto <3
ORKAR inte Ellen. Så himla fint inlägg och gick under när jag kom ner till de sista bilderna. Även om jag aldrig haft ett husdjur (vi är alla allergiska i min familj), har jag börjat tycka om katter och hundar mer och mer.