3,7 kilo envis kärlek
Så var det söndag igen hörni! Och idag ska jag göra prick ingenting, precis som agendan för hela helgen.
Jag har haft ett litet orosmoln i mitt bröst hela veckan, så jag tänkte att fredagen banne mig skulle göras till en fin dag. Otto och jag tog därför sovmorgon (vanligtvis har vi ett lugnt alarm vid nio bara för att dygnet inte ska vändas totalt) och slog upp våra ögon först framåt lunch.
Men han var inte särskilt pigg på att göra något alls. Så liten och så envis.
Jag hoppade iallafall i lite kläder, virade halsduken ett par varv runt hövvet och snörade på mig kängor. Satte dock ej på mig sotarmössa med keps ovanpå, lovar.
Sen fick jag hämta tröttmössan i sängen eftersom han fortfarande inte ville göra något av dagen. Det såg iskallt ut i de dansande trädtopparna utanför köksfönstret så även Otto fick jacka på sig.
Och sen gick vi.
Och så gick vi lite till.
Tills Otto kom på att han nog inte visat sin vinterjacka för er, så det ville han bestämt göra. Brun manchester med rutigt foder och en liten krage, inköpt förra säsongen och en klar favorit under både kyliga höstpromenader och kalla vinterkvällar.
Tänk att han snart fyller fyra, mitt lilla hjärta.
Vi gick i mitten av en färgglad allé och hamnade vid en tjusig herrgård.
Men där blev vi trötta och vände hemåt. I en tunnel på vägen hem hade någon klottrat klokt, bästa sorten av basic street art.
Och sen gjorde vi detta en stund ↑
Är det någon som får humöret att lätta och mig att dra på smilbanden är det just denna lilla filur. På promenad får jag ofta frågan om han är valp från leende tanter och farbröder vi möter, och jag förstår dem: han väger in på 3,7 kilo och är mindre i kroppen än många katter. Men han fyller snart fyra och ser ut som en liten gubbe mest hela tiden (psst, klicka för bonusbild på den lilla surgöbben, iklädd matchande accessoarer till jackan).
Sådär ja, nu ska vi återgå till dagens agenda. Hej hej!
Så söt han är! Jag älskar bonusbilden, haha.