lindbergellen

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig responsen som kom efter mitt inlägg om utmattningssyndrom och varningsklockorna jag hade men aldrig lyssnade på. Ni är så fina som efter det berättat er historia, delat med er av era erfarenheter och tackat mig för att ämnet lyfts och pratas om. Och jag tänker att vi måste fortsätta, vi måste våga prata mer om det. För allt fler blir sjukskrivna för utmattning, och jag vill nog inte ens veta hur många som lever i det tysta med ångest.

 

Den här delen i serien om utmattningssyndrom och ångest är nummer två, del ett hittar ni här.

Efter många månader av mycket jobb, mycket sömn och ständiga varningssignaler som jag ignorerat fick jag äntligen den där fantastiska semestern. Jag rensade min mail, la in en autosignatur och stängde av min dator. Semester. Tre veckor, tre veckor av bara ingenting.

 

Jag visste ju att det var nu jag skulle slappna av, vila och återhämta mig, så att jag kunde komma tillbaka i augusti och vara på topp igen. Jag visste att det var nu jag skulle kolla min jobbmail noll gånger, inte arbeta i huvudet ens det minsta. Det var lättare sagt än gjort. Som jag nämnt tidigare vet jag nu i efterhand att jobbet var en av de sakerna jag gjorde för att slippa deala med livet, jag jobbade därför konstant i huvudet trots att jag var på semester.

 

Jag låg med kletig olja över hela kroppen i gassande sol och tänkte på min översvämmade mailbox, jag satt på grillmiddagar och funderade över vad jag skulle ta mig an när jag kom tillbaka till kontoret och jag planerade hösten under tiden vi hade filmkvällar.

Mitt i semestern ringer min mamma och berättar att pappa blivit körd i ambulans från ett sjukhus till ett annat, och att han måste genomföra en operation rätt omgående. Inför operationen försämrades pappas hjärta och vi blev därför ombedda att åka till sjukhuset för att vara nära, för att vara på säkra sidan. Operationen gick bra, pappa blev av med hela tjocktarmen och har nu ett stort ärr över magen.

 

Men han överlevde.

 

Min pappa har alltid vart min svaga punkt, min akilleshäl. Han har länge levt med ett struligt hjärta och en kronisk tarmsjukdom, och det gör ju alltid ont i en när ens förälder är sjuk, men hjärtat och magen var ändå något jag har kunnat acceptera. För ett år sedan fick vi dock resultatet av min pappas demensutvärdering: han har Alzheimers. Och ungefär där stängde jag av, slutade känna efter.

 

För hur tar en sig vidare med vetskapen att ens förälder om ett par månader eller år inte kommer minnas vem en är?

 

Och det är inte konstigt egentligen, att återhämtningen är noll om en jobbar konstant i huvudet även på den lediga tiden och sedan går i tusen bitar när det finns risk att ens förälders hjärta inte klarar operationen som måste genomföras. Där kraschade jag. Rakt ner, med ansiktet i asfalten och helt ovetande om hur en reser på sig efter något sådant. Jag var helt slut, kroppsligt och mentalt.

 

Jag har ignorerat de allra flesta av mina varningssignaler. Viftat bort ångesten i bröstkorgen, tagit en huvudvärkstablett och läst samma text tre gånger för att förstå. Men är det något en vet och känner så är det när det är nog, när varken kroppen eller hjärnan orkar mer och därför stänger av. Känslan går inte att komma bort ifrån. Den finns där och den försvinner inte.

 

Som ni säkert förstår handlar inte min utmattning enbart om att jag arbetat för mycket. Det har absolut vart en bidragande faktor till min krasch, men det underliggande problemet (och anledningen till att jag arbetat för mycket) har vart att jag inte klarat av att hantera det faktum att min pappa har alzheimers. Men vad alzheimers innebär i vetenskapliga termer och hur det sen känns när ens förälder har diagnosen är en historia för sig. Vill ni veta mer om det får ni gärna skriva en kommentar eller ett mail ([email protected]) så att jag vet, då kan vi beröra även den delen av mitt känsloregister framöver. Och har ni några frågor går det såklart också bra.

 

Utmattning handlar inte om hur många timmar en arbetar eller hur stressig ens arbetsplats är - utmattning handlar om hur kroppen inte klarar av att återhämta sig mellan varven av allt som livet innebär. Jag tror det är viktigt att vi påminner oss om detta, att utmattning inte ligger i arbetstimmar utan i den konstanta stressnivån i kroppen. Och den stressnivån kan ha skapats av vad som helst.

 

Vad jag vill säga med detta är att en inte behöver vara toppschef eller arbeta 80 h/veckan för att gå in i väggen.

 

Jag är 24 år och älskar mitt arbete, men jag kan inte hantera att min pappas sjukdom kommer göra att han en dag inte vet vem jag är.

Och det gör ont, på riktigt.