Varningsklockorna jag borde lyssnat på och känslan av att inte våga känna




<3 Var själv där när jag var tonåring. Nu känns det som om jag är på god väg dit igen..
jag mådde precis som du före jag blev diagnostiserad med hypotyreos (underfunktion i sköldkörteln) 2013, jag känner igen det där att sluta bry sig om saker istället för att känna ångesten. Jag har fått medicin, men jag kan inte säga att jag är frisk än eller egentligen ens mår bra än. Får jag fritt spekulera så tror jag min sköldkörtel gav upp på grund av stress eller något sådant. Jag ska väl snart orka ta tag i det också...
skickar en virtuell kram till dig <333
Så himla viktigt att man börjar prata mer om utmattningssyndrom. Det är alltför många människor som går runt med samma känsla av trötthet och apati i kroppen, och fortsätter att utsätter sig själv för stress. Jag själv är en sådan person som har väldigt lätt för att gå in i väggen, och mina symptom visar sig alltid först i magen. När jag börjar bli illamående i en påfrestande situation vet jag att det är dags att varva ner och koka en kopp te. Tack för din text. <3 Jag hoppas innerligt på att fler tar taget i sitt eget välmående.
Kan bara säga tack, för att du delar med dig. Jag står inte i en sån här situation men andra gör ju det och din öppenhet kan rädda så många. Så himla mäktigt med kroppens signaler, som du beskriver.
ellen! tack snälla för att du vill berätta om detta. så jävla viktigt att prata om. <3 <3 <3 kram!!!
jag önskar att jag hade läst detta inlägg när det behövdes som mest. var där i trean på gymnasiet och det fortsatte under mina tre första jobb. har aldrig erkänt det för mig själv dock, fick nämligen höra av vuxna personer att ungdomar inte kan drabbas av det :))))))))) fy fan för sånt.
just det, glömde skriva mitt namn. <3
och ps! så bra skrivet ellen. tack för att du lyfter detta.
Var längesen jag kikade in här, men du bjuder på intressant läsning som vanligt. Stark att dela med dig av detta och jag är säker på att den kommer vara till hjälp :) Kram!
Vill bara skriva och tacka för att du tar upp och belyser det här. Är själv mitt i sjukskrivningsprocessen pga depression och ångest just nu (som student är det lite extra knepigt) och känner igen mig så mycket i vad du skriver.
Jag ignorerade också tecken helt sjukt länge. Jag fick aldrig någon utmatningsdiagnos, mest för att jag orkade inte stå på mig. Jag minns när jag satt hos läkaren (med skolkänslan av att jag tog upp hans tid), hulkgrät och han stirrade på mig och frågade "vad vill du att jag skall göra". Då hade jag "bara" sömnproblem. Jag sov så lite under våren att jag har stora minnesluckor, grät överallt, grät när jag vaknade, grät när jag gick och la mig. Var förkyld sju gånger på fyra månader. Började tappa minnet. Ändå hela tiden med med tanken att jag var.. gnällig. Mår mycket bättre idag, mkt tack vare akupunktur, men vet faktiskt inte om varken jag eller min omgivning har insett hur pass dåligt jag mått det här året. Tack för du delar med dig, det är ändå fint att veta att man inte är ensam på något sätt. Kram
Jättestarkt inlägg och vad modigt att du vågar dela med dig. Det berörde i alla fall mig väldigt mycket och jag vet med mig själv att jag inte alltid lyssnar när kroppen säger ifrån.
Superfint att du skriver om det här Ellen! Att du vill berätta. Jag började "gå in i väggen" termin två på min utbildning men ba körde på ändå. Var trött som sjutton men glad utåt och somnade typ på hallmattan (kändes det som) så fort en kom hem och stängt dörrn.
Det behöver verkligen skrivas och pratas mer om detta!
Väldigt bra inlägg om hur det kan gå till och kännas. Tycker att det är bra att många är öppna och ärliga kring utmattning, det kan bidra till att fler får förståelse för hur det går till och förhoppningsvis kanske det kan hjälpa någon att undvika det... Jag gick själv in i väggen i december 2015. Det tar lång tid att läka när en väl tippat över kanten, även om allas resa ser olika ut. Jag har jobbat 25% i två månader och börjar jobba 50% på måndag. Efter 10 månader vet jag fortfarande inte om min kropp och hjärna klarar 50% arbete, men jag hoppas innerligt att jag är på rätt väg nu. Framåt, inte tillbaka. Tack för att du delade med dig! <3
Hej. Jättebra beskrivning. Men jag undrar: vad skulle du ha gjort istället? Jag menar, det är liksom inte ok att vara sjuk inmanande kraschat helt...eller sjuk. Det känns inte som att någon skulle förstå om jag inte gått in i väggen på riktigt.
Tror det är jättebra att du skriver om det här, så att personer som är på väg åt samma håll kanske kan känna igen sig och snabbare göra en förändring!
GRYMT!
Tack för att du skriver om detta. Själv drabbades jag i maj. Tagit månader att komma tillbaks. Jag hade symtom som huvudvärk, grät hela tiden, m.m. olika syn om samt svårt att koncentrera sig. Glömde saker, kräkningar. Jobbade för mkt sa ja till det mesta. :( hjälpte andra. Men lärt mig såhär i efterhand mkt att lyssna på kroppen i tid och göra om. Tacka nej och prioritera det som känns bra och är viktigt.
Jag går igenom något liknande. Utmattningsdepp som egentligen började för 1 år sen men jag hann inte ta hand om det då(typiskt) så jag körde på i ett år till sen hamnade jag verkligen på botten. Rekomenderar alla att söka hjälp direkt för då är det lättare att ta hand om och jag önskar ingen att hamna på den absoluta botten, det är en hemsk plats där man inte vill vara.
Kämpa på<3<3